DAG 1 ÄVENTYRET KAN BÖRJA

Jörgens och Mikaels ankomst blev en sen historia. De kom vid halv sex tiden på måndagsmorgonen. Därför flyttades starten fram till tisdagen


MIKAEL & JÖRGEN

mikael_jojo_kolakoja_med

Klockan ringer 06.20. Jag är inte förvånad över att Jörgen och Mikael redan är på fötter och har hunnit utfordra sina hästar.
Jag klär på mig och går ner till stallet med hö till Trond och hans tjejkompis, shettisen Molly. Tronds aptit är i vanliga fall synnerligen gott.
Nu tar han en tugga och ställer sig i den riktning där han vet att Jörgens quartersto, Lazy, och Mikaels arab, valacken El Marengo, befinner sig.

Trond och Molly vet mycket väl att den här dagen inte är som alla andra. Mörkret viker snabbt undan, frukosten är överstökad och det är dags att sadla på och lyfta upp packningen på hästarna. Jörgen och Mikael vet exakt vad som ska göras.Medan jag irrat omkring och ägnat tiden åt att bestämma vilken jacka jag ska ta är de nästan klara. Deras hästar står tålmodigt och stilla vid bommen. 

- Ska jag ta ut Trond nu, frågar jag. - Ja det tycker jag, svarar Jörgen. Med stela steg går jag fram till stalldörren och ser ivern i Tronds ansikte. Det är bara boxdörren som hindrar honom från att storma ut på stallbacken och hälsa på nykomlingarna. Han såg dem visserligen dagen innan. Men nu vet han att det är frågan om mer än en titt.  

Jag greppar grimman och det långa repet. Med stor möda lyckas jag ta mig in boxen och hålla Trond kvar där. Trond har bara ögon för hästarna därute. Min person tar han ingen som helst notis om. Till och med Molly är glömd. Nu ska han ut.

Jag binder fast honom utanför stallet och tänker samtidigt att det här går aldrig. Fotografen Gunne Ramberg har redan anlänt.
Jag tänker att här har han alla chanser att knäppa årets bild, den sista bilden av Kullenbon och NLT:s redaktör Harri Kriikkula innan han blev nertrampad av sin häst.
Trond tar fram sin allra buffligaste attityd. Han blir hingst igen, medan jag är lika intressant som en fluga han viftar bort med svansen.
Jörgen och Mikael kostar på sig att ta en sista fika ute på gården innan avfärden. Jag får nöja mig med att se en skymt av deras rofyllda stund medan jag brottas med häst och packning.
- Jag ska hjälpa dig, säger Jörgen med ett brett leende.
Jag svettas floder och tar tacksamt emot hjälpen.
Några minuter senare är vi på väg. Första biten ska vi bara leda hästarna, så att packningen får gunga på plats.
Trond sliter och rycker i repet. Han ska fram, nosa och hälsa. Men det går inte. Det finns en sträng förhållningsregel.
Hästarna har broddar på sina skor och får inte hamna med bakdelarna nära varandra. Det kan leda till allvarliga skador.


rid33_med

TROND NYSS UTFLUGEN UR STALLET


Ett par hundra meter från hemmet är det dags att sitta upp. Ta tag i manen, hör jag Jörgen ropa. Okej tänker jag och tar ett stadigt grepp medan Trond dansar runt. Jag lyckas få in foten i stigbygeln och som genom ett under sitter jag på hans rygg. Min puls dämpas en aning. Vi är på väg. Jag försöker resonera med mig själv att blir Trond bara trött så lugnar han ner sig. Färden går efter Kullenvägen och vädret är bästa tänkbara, strålande solsken i ett gnistrande vinterlandskap.Vi kom i väg vid tiotiden så vi borde hinna fram till Trollebo innan skymningen. Yiehaaa, vrålar Jörgen och är lycklig över att vara på väg. För honom och Mikael är det frågan om en semestervecka. För deras del handlar det om ren avkoppling, att rida runt på sina hästar och betrakta en del av Sverige som de tycker hör till de allra vackraste. För mig handlar det om stenhård koncentration. Landskapet har jag ju sett och det jag inte sett kan jag ju alltid åka ut och titta på sedan.

Några kilometer från Kullen på vägen mot Flen vågar jag slappna av lite. Trond lunkar ju snällt med.
I höjd med Storberget händer det. En av mardrömmarna besannas. En orrhöna flaxar upp vid vägkanten precis när jag och Trond passerar. Han skenar. På bråkdelen av en sekund är han uppe i en vild galopp. Jag sliter i tyglarna. En dödssynd i det här sammanhanget, det är nämligen som att trampa på gasen.
Någonstans i periferin hör jag Jörgen ropa: - En tygel, en tygel, dra i en tygel!

Min vänstra hand släpper det krampaktiga greppet om tygeln och drar allt vad förmår i den högra, och Trond saktar av.
Mitt hjärta bultar. Men jag känner ingen skräck. Snarare ökar självkänslan. Jag klarade ju av det, jag fick stopp på honom.
- Så där ja, det gick ju bra, säger Jörgen uppmuntrande.
Färden fortsätter och jag är beredd på nästa race. Det verkar krylla av orrhönor här. Jörgen rider först och jag ser den ena orren efter den andra flaxa iväg. Lazy rycker bara pliktskyldigt till. Hon är en erfaren och synnerligen vältränad häst. Hon är hästen som lastar sig själv i transporten och går åt det håll Jörgen pekar.

slogbod_1_med

MIKAEL & JÖRGEN I SLOGBODEN INTILL TROLLEBO


Brasan i kaminen värmer snabbt upp det lilla huset. Jörgen har under tiden kluvit mer ved och tänder en brasa i den stora eldstaden ute vid slogboden. Vi äter oss mätta och rundar av med korvgrillning ute, snackar om dagens etapp och njuter av stillheten. Det enda som hörs är vinden och hästarnas tuggande.
Vi knyter in vid 22.30-tiden. Jörgen somnar ett par minuter efter att han dragit igen blixtlåset på sovsäcken. Han snarkar.
För min del dröjer sömnen. Jag har aldrig klarat av att sova bra i en sovsäck. Nu går det hyfsat - efter att ha gått igenom dagens dramatik. Jag känner rädslan komma inför nästa dags ritt. Men jag släpper taget och låter rädslan försvinna. Har jag klarat en dag klarar jag två.
Utanför står Trond. För första gången i sitt unga liv står han uppbunden vid ett träd en hel natt.


                   FÖREGÅENDE SIDA                                                                                  NÄSTA SIDA